Trejde missfallet
Hej alla fina läsare! Här kommer fortsättningen på förra inlägget.
Under hösten samma år (2014) blir jag gravid för tredje gången. Denna gång var jag mentalt förberedd om det skulle bli missfall. Tänk er hur sjukt det låter! I vecka 10 blir det missfall för tredje gången. Allt såg så dystert ut och jag blev deprimerad. Jag ville inte träffa familj eller vänner för att undvika deras frågor. Jag kunde inte förstå varför just detta hände just mig. I mitt sökande efter svar skickades jag först nu till Södra Sjukhuset i Stockholm. Äntligen skulle jag på utredning, tänkte jag då but little did I know. Jag går igenom några gyn-undersökningar och de hittar inga konstigheter. De frågade mig på sjukhuset om jag visste vad mina missfall berodde på. En del t.o.m ifrågasatte om jag verkligen var gravid. Jag kunde inte tro verken på mina öron eller de frågorna som ställdes till mig. Efter några besök tappade jag förtroendet för vården. Kände mig tillräckligt kränkt och förnedrad på de besöken jag var på. 3 missfall var redan nog för mig, tänkte jag då. Jag började tappa lusten att gå vidare på utredningen så jag valde att bara att avsluta. Mina dagar blev allt för dystra och jag hade svårt att se någon lösning på felet. På mig. Trots det tvingade jag mig själv att inte ge upp hoppet och mitt i all röra kom jag i kontakt med en annan läkare som drev privat gyn-klinik. Detta skulle vara mitt sista försök. Min enda väg ut ur vansinnet. Vid första besöket berättar jag för läkaren om mina missfall och den värdelösa bemötandet på utredningen. När jag berättat klart frågade läkaren mig om jag hade gjort några blodprov än. Mitt svar var så klart nej och direkt skickade hon mig till en labb för att ta flera prover. Några dagarna senare kallade läkaren mig för uppföljning och då meddelar hon mig att jag hade brist i D-vitamin, B-12 och järn. Hon lägger också till att jag behövde ta levaxin då jag hade hög sköldkörtelhormon. Därefter tittade hon upp från datorn och sa att det inte var så konstigt med mina missfall. Med detta sagt hade jag nu förklaring till alla mina frågor. I slute av 2014 skaffade jag mig alla läkemedel jag fick på recept vilket innebar också att vi kunde avsluta detta år med facit i handen om missfallen.
Min mans insats gjorde återhämtningsprocessen enklare än det hade varit annars. Han öppnade upp sig efter tredje missfallet och delade sina bekymmer med mig. Vi stötte varandra genom ett hav av känslor och när motivationen svek, motiverade vi varandra. I med och det kunde vi hitta styrkan i oss själva och hos varandra för att sedan stänga det kapitalet i vårt liv tillsammans och fortsätta framåt.
Under hösten samma år (2014) blir jag gravid för tredje gången. Denna gång var jag mentalt förberedd om det skulle bli missfall. Tänk er hur sjukt det låter! I vecka 10 blir det missfall för tredje gången. Allt såg så dystert ut och jag blev deprimerad. Jag ville inte träffa familj eller vänner för att undvika deras frågor. Jag kunde inte förstå varför just detta hände just mig. I mitt sökande efter svar skickades jag först nu till Södra Sjukhuset i Stockholm. Äntligen skulle jag på utredning, tänkte jag då but little did I know. Jag går igenom några gyn-undersökningar och de hittar inga konstigheter. De frågade mig på sjukhuset om jag visste vad mina missfall berodde på. En del t.o.m ifrågasatte om jag verkligen var gravid. Jag kunde inte tro verken på mina öron eller de frågorna som ställdes till mig. Efter några besök tappade jag förtroendet för vården. Kände mig tillräckligt kränkt och förnedrad på de besöken jag var på. 3 missfall var redan nog för mig, tänkte jag då. Jag började tappa lusten att gå vidare på utredningen så jag valde att bara att avsluta. Mina dagar blev allt för dystra och jag hade svårt att se någon lösning på felet. På mig. Trots det tvingade jag mig själv att inte ge upp hoppet och mitt i all röra kom jag i kontakt med en annan läkare som drev privat gyn-klinik. Detta skulle vara mitt sista försök. Min enda väg ut ur vansinnet. Vid första besöket berättar jag för läkaren om mina missfall och den värdelösa bemötandet på utredningen. När jag berättat klart frågade läkaren mig om jag hade gjort några blodprov än. Mitt svar var så klart nej och direkt skickade hon mig till en labb för att ta flera prover. Några dagarna senare kallade läkaren mig för uppföljning och då meddelar hon mig att jag hade brist i D-vitamin, B-12 och järn. Hon lägger också till att jag behövde ta levaxin då jag hade hög sköldkörtelhormon. Därefter tittade hon upp från datorn och sa att det inte var så konstigt med mina missfall. Med detta sagt hade jag nu förklaring till alla mina frågor. I slute av 2014 skaffade jag mig alla läkemedel jag fick på recept vilket innebar också att vi kunde avsluta detta år med facit i handen om missfallen.
Min mans insats gjorde återhämtningsprocessen enklare än det hade varit annars. Han öppnade upp sig efter tredje missfallet och delade sina bekymmer med mig. Vi stötte varandra genom ett hav av känslor och när motivationen svek, motiverade vi varandra. I med och det kunde vi hitta styrkan i oss själva och hos varandra för att sedan stänga det kapitalet i vårt liv tillsammans och fortsätta framåt.
