Zuhur The Motivator

 

Det fanns en period i mitt liv som jag inte trodde att ja skulle mamma. Jag fick tre missfall efter varandra inom loppet av två år. År 2013 fick jag mitt första missfall runt vecka 12. Det var fruktansvärd då ingen förstod vad som var felet. Ingen familjmedlem eller nära vän hade gått igenom något liknande så jag hade ingen i min omgivning att rådfråga vad som skulle hända härnäst. Normalt fall är jag en stark och positiv kvinna som aldrig ger upp men efter missfallet hade jag värsta tankarna om hur jag aldrig skulle få uppleva att vara mamma. Jag skylde mig själv till en grad. Jag ställde mig "tänk om" frågor som var omöjliga att få svar på. Det ledde att jag grät tills jag somnade vissa nätter och min man försökte törsta mig så gott han kunde utan att han själv få berätta vad han kände. Jag var i en spiral neråt. Efter ett bra tag försökte jag intala mig själv att acceptera läget och bara fortsätta med mitt livet eftersom vissa saker inte går att förklara eller förändra. Jag valde att se det ljusa i situationen, dvs. att maken och jag både var unga och det kanske inte var tiden för oss att bli föräldrar. Jag pluggade den tiden på högskolan så la min fokus på plugget istället.

 

Våren 2014 blir jag igen gravid och känslorna går inte att beskriva men samtidigt var jag skit rädd för ett missfall till. Tyvärr hände det igen runt vecka 8-9. Jag kände mig knäckt och hopplösheten kröp under huden. Mina närmaste var ju till stöd men jag tyckte att de inte riktigt förstod vad jag gick igenom. Jag började misstänka att min kropp inte kunde bära på barn. Jag läsa mycket på nätet om vad som orsakar missfall. Men jag kände att det inte räckte att undersöka på egen hand och för att finna svar till mina 1000-tals frågor kontaktade vården. Jag bokade tid hos barnmorskemottagning (BMM) och väl hos dem träffade jag en ny exad barnmorska. Efter ett minuter ångrar att jag hade kommit dit då barnmorskan inte kunde svara på mina frågor och värst av allt var att hon inte rekommenderade vidare till undersökning. Det hon sa var bara "att missfall är så vanliga hos kvinnor som försöker bli gravida för första gången". Jag drog från BMM besviken och det gjorde mig ännu mer förvirrad. Jag begärde inte ens mycket, jag vill veta hur jag kunde behålla graviditeten och detta verkade helt "mission impossible". Att jag var ung och "frisk" som inte hade problem att bli gravid, gjorde saken inte så lätt när jag träffar flera läkare/gynekologer. Återigen kändes det ensamt i sorgen och återigen var jag tvungen att hitta egna metoder för att återhämta mig.

 

Fortsättningen följer...